Så här är det: jag har givetvis alltid vetat att det bor en sån där Star Trek-nörd inom mig. Det vet ju ni med. Till och med folk i Australien som inte ens vet om att jag existerar, fattar att jag är Star Trek-nörd. Men eftersom jag är så hängiven, har jag försökt undvika att typ komma in i mitten av TNG, när jag i min ungdom hade chansen, för då hade jag ju förstört Star Trek-glädjen genom att se allt i fel ordning. Jag bestämde jag mig alltså för att börja från Början. Men det var inte en realistisk målsättning på den tiden (tidigt 90-tal.) Därför bestämde jag mig för att över huvud taget inte befatta mig med Star Trek alls förrän jag fick chansen att se allting i kronologisk ordning.

(Faktum är att hela internet är skapat huvudsakligen för detta syfte; att Sippan ska kunna se Star Trek i rätt ordning.)

Nu har tiden varit mogen ett tag, men jag har ändå tvekat eftersom jag på senare år börjat oroa mig lite för att serien inte ska leva upp till hajpen nu när jag sparat mig i över ett decennium.

(Det kan vara läge att förtydliga att jag faktiskt inte skämtar: det är sant att jag inte har sett ens en glimt av Star Trek, och det är också sant att det varit ett medvetet beslut på grund av att jag vill indoktrineras till Star Trek-zombie på samma ursprungliga sätt som the previous generation gjorde från början.)

Men nu började min kompis sparka på mig om att jag borde titta på Star Trek nån gång så what the heck, jag har nu påbörjat en mycket episk resa genom ett av de längre kapitlen i TV-historieboken.

Hittills är jag faktiskt angenämt överraskad, jag har alltid utgått ifrån att all sci-fi mellan 1940 och Star Wars var outhärdligt dålig, men det behövs faktiskt inte minsta lilla kraftansträngning för att orka med Star Trek. Vad kul!

Så hurra för mig, hej då ses i framtiden.